”I en gammal konstbok såg jag Carl Kylbergs längtande målningar. En stor längtan kände jag då.
Tänkte: Vart har de tagit vägen, de målare som skildrade en själs sökande efter det innerliga, som sökte och som uttryckte behovet av ett HJÄRTATS SÅNG? Så får jag plötsligt möta en svit måleri som är fyllda till brädden av just denna längtan till det andliga, till en aldrig sinande röst av vemod, nostalgi. Som bär de livsviktiga dragen av vemod, skönhetsdröm och varm livskänsla.
Målaren heter Yvonne Omdal. Det är hon som signerat dessa målningar som visar mig att måleri ännu skapas som vågar vara totalt naket, fullt ut sökande och som inte sällan når poesins skönhet och smärta. I en målning som heter STRÖMMAR ser jag mindre av landskapet(fast det är landskapet som skildras)och mer av en hud, en kindens yta eller en själens känsliga ömhet.
Vad jag menat: Yvonne Omdal kanske söker måla en yttre verklighet, men hennes bilder blir oftast kartläggande av ett inre tillstånd. Inte avbildning i första hand. Kanske inte avbildning alls. Men i stället en konstnär som (i VANDRINGEN) gestaltar människans dröm om ett lyriskt tillstånd, en konstnär som i bild efter bild berättar eller påstår, eller anar att det finns NÅGOT BORTOM BERGEN. Sådant måleri(det som uttrycker den inre, heliga känslan)ett sådant måleri kan aldrig bli omodernt eller passerat. I stället är det ömsinta, varliga brev från en själ, till en själ.”
-Stig Åke Stålnacke